Följande artikel har tidigare publicerats i hembygdsboken Mellan Härån och Rasjön 1978. Den bygger på en gymnasieuppsats som Maria Åberg (Liljegren) skrev något år tidigare och återges här med författarens benägna tillstånd.

Stoltillverkning i Hagafors på J W Thunanders tid

”Sveriges äldsta stolfabrik grundad 1863”, lyder texten under Haga­fors fabriksmärke. Grundare var den sjuttonårige Johan Wilhelm Thu­nander från Storeskog i Vrigstads socken, alldeles på gränsen till Svenarum.

I en drängstuga till gården Harkeryd började han tillsammans med Otto Karlsson-Kraft och Frans Ståhl att tillverka pinnstolar. Man lät också anställa August Liljegren.

Liljegren hade tidigare arbetat åt Daniel Ljungqvist på Storelund, kallad ”Danjel på Lunnen”, som redan på 1840-50 talet börjat till­verka pinnstolar tillsammans med Jonas Fagerlund. Deras tillverkning började med en beställning från hovintendentskan Henrietta Killander på Hooks herrgård. Hon hade varit i England och där sett s.k. amerikanska pinnstolar, en förenklad form av de engelsk-amerikanska windsorstolarna. Inspirerad av dessa gjorde hon en ritning och överlämna­de till Jonas Fagerlund, som då var anställd av Fredrik Killander som byggmästare på Lindefors Bruk. Jonas Fagerlund anlitade i sin tur Daniel Ljungqvist för svarvningsarbetet, medan Fagerlund själv gjorde det övriga arbetet på stolen. Pinnstolarna blev så populära inom societeten att ”Danjel på Lunnen” blev tvungen. att skaffa sig med­hjälpare för att hinna med alla beställningar. Tillverkningen var na­turligtvis helt hantverksmässig. Den enda maskin man använde var trampsvarven.

VATTENKRAFTEN UTNYTTJAS

Även hos Thunander trampade man svarven, tills han kom på idén att koppla trampsvarven till vattenkraft och den monterades in en kvarn i närheten. Arbetet gick nu mycket fortare och lättare, men de gamla yrkesmännen ville inte vara med om några sådana nymodigheter. En gammal svarvare lär ha sagt: ”Den där nymodigheten är inte gjord för att svarva på utan för att slå ihjäl svarvare med, och det tänker inte jag vara med om, jag är inte trött på livet än”. Thunander kunde alltså inte vänta sig hjälp från de gamla vana och yrkesskickliga svarvarna utan fick lära upp pojkar från backstugor och torp.  Produktionen var vid den här tidpunkten ca ett dussin stolar i veck­an, vilket kan tyckas vara litet men man får tänka på att tillverkningen fortfarande var helt hantverksmässig. Den gick till på följande sätt: Man sågade ut sitsen med en klosåg, som det krävdes två man att sköta. Därefter höggs stolsitsen ur med yxa, så att den blev faso­nerad. Stegen och ryggpinnarna yxade man först till, och täljde där­efter jämnare med kniv, såvida de inte skulle svarvas. Uppborrningen av hålen gjordes med ett ganska primitivt handborr och för hopsättningen använde man ett lim som stolmakarna själva kokat av garveri­avfall. Slutligen polerades stolarna i träets naturliga färg eller också betsades de med utspädd svavelsyra och torkades över en häll, så att träet fick en orangegul färg.

Stolarna kunde till en början avsättas i hembygden, men produk­tionen ökade och snart körde man med häst och vagn till marknader runt om i Småland.

1870 – FABRIKEN BYGGS

Rörelsen gick framåt och utrymmena blev för små för det växande fö­retaget. Thunander, som ganska snart tycks ha blivit ensam ägare, köpte därför ett stycke jord med tillhörande vattenfall från Horshaga gård, vars ägor gränsade till Harkeryds och uppförde där stolfabriken Hagafors, som fick namn efter hagarna och forsen. Därmed uppstod också industrisamhället Hagafors där tidigare endast två bondbyar legat, Harkeryd och Horshaga.

När man 1870 började tillverkningen i den nya fabriken, hade man endast ett fåtal maskiner att tillgå, den förut nämnda svarven och den s.k. nickesågen, som kallades så därför att den var fastsatt i en ram, vilken drogs upp och ned av en vevstång. Denna användes främst för kringsågning av sitsar. Nickesågen ersattes dock snart av bandsågen och efter ett tag kom också borrmaskinen med ställbart bord och spindel, och slutligen kom foghyveln in. Maskinerna var alla tillverkade vid fabriken och huvudsakligen av trä. Som drivkraft för maskinerna användes vattenkraft – ett vattenhjul med öppen sump. På vintrarna var det ofta ett hårt och besvärligt arbete att få sumpen fri från is. Ett år, berättas det, skulle hela arbetsstyrkan ha haft fullt arbete fram till första februari, med att hugga bort is innan man kunde få hjulen igång igen efter julledigheten.

I början var det svårt att skaffa yrkesskickliga arbetare. Särskilt för ytbehandlingen behövdes det folk med sakkunskap. De enda som egentligen behärskade den konsten, var möbelsnickarna, och de var liksom svar­varna inte intresserade av att bidra med sina kunskaper. De fann ar­betsmetoderna på fabriken allt för simpla. Yxa och kniv var inte verk­tyg för en möbelsnickare. Det blev alltså backstugu- och torparsöner, som fick läras upp till stolmakare. Redan tio år efter starten var pinnstolarna välkända i hela Sverige. År 1873 kunde man läsa följande annons i en av Uddevallas ortstid­ningar: ”Hagafors välkända pinnstolar har åter inkommit”. Dussin­priset på pinnstolar lär då ha varit ca 13 kr. Pinnstolsfaoriker växte snart upp även på andra platser i Småland. Redan år 1870 hade Näs­sjö Stolfabrik grundats, och sedan utvecklats parallellt med Hagafors. Hagafors klarade sig dock bra i konkurrensen. År 1870 var Hagafors den största av Smålands fyra större pinnstolsfabriker och hade då 18 anställda.

BRANDEN

Allteftersom företaget expanderade, produktionen steg och antalet an­ställda ökades, gjordes den ena tillbyggnaden efter den andra, ända till den 8 maj 1895 då hela anläggningen brann ner till grunden. Att en brand uppstod i fabriken kan inte anses egendomligt. Det är mer för­vånande att den inte inträffat tidigare, belysningen bestod i lampor med öppen låga. Till en början gaslampor, men sedan 1880-talet fo­togen. Dessutom var uppvärmningen, genom en spåneldad panna, primitiv och eldfarlig. Allt detta i en träbyggnad full av trädamm och spån.

I Smålands Allehanda av den 9 maj 1895 stod följande att läsa:

”NEDBRUNNEN STOLFABRIK

Hagafors Stolfabrik i Svenarums socken nedbrann till grunden i går natt.

Fabriken som är den äldsta i vårt land för masstillverkning af s.k. pinnstolar, är belägen i Svenarums socken, omkring 8 kilometer från Hook, och eges af fabriksidkaren J V Thunander. Något efter midnatt väcktes natten till igår fabrikens egare, hans husfolk och närboende grannar af ett starkt eldsken, som kom från fabriksbyggnaden och den närliggande sågen, hvilka båda stodo i full låga. Äfven I ett invid de brinnande byggnaderna befintligt lager rasade elden, som redan nått det omfång, att alla räddningsförsök vo­ro fruktlösa. Energiska försök att intränga i det i fabriken belägna kontorsrummet för att rädda där befintliga böcker och handlingar misslyckades. Från kringliggande byar tillströmmade folk, genom hvars tillhjälp man lyckades hindra elden att sprida sig från de brinnande staplarne till det ej långt därifrån belägna virkesskjulet. Detta lyckades genom att en större i vägen stående björkplankstapel nedkastades i den förbiflytande ån. Äfven egarens boningshus hotades, men blef genom energiska ansträngningar räddadt. Hr Thunander förde själf befälet under eldsläckningsarbetet samt blef därvid något skadad. Huru elden uppkommit är ännu obekant, men torde möjligen vid en blifvande polisundersökning kunna utredas. Den nedbrunna fabriken var försäkrad i länets brandstodsbolag för 2,900 kronor samt inventa­rier för 10,000 kronor. Egaren anses komma att göra en betydande förlust. Kommer ej fabriken att återuppföras, blifva äfven flera arbetare lidande, enär de uppfört åt sig egna hus i fabrikens närhet, hvilka blifva så godt som värdelösa, om ej fabriksdriften återupptages.”

Thunander gjorde genom branden en del kännbara förluster, men hade genast planer på att bygga upp fabriken igen, fast nu större, modernare och mer tidsenlig eftersom man haft stora framgångar den senaste tiden. Men för att bygga fabriken större behövde Thunan­der mer mark. Markköpet stötte dock på vissa problem. Thunander ansåg att markägaren begärde ett oskäligt högt pris, och sade sig vara beredd att flytta och starta sin industri någon annanstans. Detta fram­går av följande brev från den 20 och 29 maj 1895.

”Hagafors, Hook den 20 maj 1895

Herr Disponent Räf Jönköping

Det torde vara bekant att min stolfabrik genom eldsvåda i grunden ödelagts, och hur jag sedan vidtagit åtgärder för att återuppföra den­samma, dock i större skala, hvilket är nödvändigt för att jag skall kun­na tillfredsställa min, särskilt under senare åren, betydligt ökade kundkrets., Men för utvidgningen är mitt område otillräckligt, och måste jag, för åtkommande af mera jord betala ett oskäligt högt pris hvilket på det högsta förargar mig, och, har jag därför tänkt att innan jag uppgör om köp af jord, höra mig för efter en annan lämplig plats för fabrikens an­läggning. 

Då jag hade äran besöka N. N. i fråga om köp af en ångmaskin, nämnde N. N. att i TrolIebo finnes mycket björkskog. Om så också är förhållandet i trakten däromkring, och det ej med kommunikationerna möta allt för stora svårigheter torde denna plats icke vara olämplig för anläggandet af en stolfabrik …

 J. W. Thunander”

”Hagafors, Hook d. 29 maj 1895

Herrar Lundberg o Hägg Wernamo

Det torde vara Eder bekant att Hagafors Stolfabrik genom eldsvåda blifvit ödelagd hvilken jag dock ämnat återuppbygga; men då jag i går skulle underhandla med en person om ett litet jordområde för vinnan­de av bättre utrymme, blef jag förargad, så att jag är beredd på att flytta härifrån. Jag har aldrig förr tänkt mig att en industriell inrättning skulle vara något ondt för samhället utan tvärs om godt, hållt på att jag hittills vårdat mig om såväl affären som mitt arbetsfolk.

Jag har nu att välja bland två onda ting betala ett oskäligt pris för en liten jordlapp eller flytta härifrån. Skall jag bygga måste jag, för att få fabriken tidsenlig, bortkasta en penningsumma till en snålvarg för en ganska liten valuta.

Innan jag nu fattar ett definitivt beslut, vill jag med detta fråga om I för ett billigt pris ären hugade tillhandla Eder firman ”Hagafors Stol­fabrik” jämte vattenfall, jordplan och qvarvarande åbyggnader?Här finnes mycken björkskog och för att tillgodogöra sig vatten­kraften torde för Eder sågning med fördel kunna drifva en såg samt några svarfvar …

 J. W. Thunander”

Någon flyttning blev aldrig av, Thunander kom antagligen överens med markägaren, och i ett brev den femte juni 1895 skrev Thunander att fabriken var under uppbyggnad och att den beräknades vara färdig i oktober samma år. Fabriken uppfördes nu på andra sidan om ån. För att få bättre dragkraft till maskinerna installerade man också en turbin. Ur dagsverksboken från 1895 kan man utläsa att man nu även byggde damm och kanal.

ÅNGMASKINEN KOMMER

Första tiden efter fabrikens nybyggnad hade man svårt att leverera alla order, eftersom man ännu inte hunnit inköpa maskiner i större utsträckning. Detta framgår av affärskorrespondens från december 1895. I januari 1896 var produktionen i full gång. Den 15 samma månad skrev Thunander till en kund i Göteborg att stolarna nu kunde levereras till ett något lägre pris än tidigare, eftersom tillverkningskostnaderna var lägre i den nya fabriken. Men nu uppstod problem med driv­kraften. I ett affärsbrev den 20 januari 1896 skrev Thunander att man nu inte längre, som man hoppats, hade drivkraft nog för maskinerna från åns vattenflöde. Man måste därför ha hjälpkraft och gjorde för­frågningar på ångmaskiner. I juni samma år hade en ångmaskin in­monterats och man samkörde nu med turbinen som man utnyttjat tidigare.

Redan vid den här tiden exporterades relativt mycket. Ur affärs­breven från 1896 kan utläsas att man exporterade främst till England och dess kolonier, men också till Tyskland, Turkiet, Finland, Norge m.fl. länder. Vid transporten var stolarna inte helt hopsatta för att godset skulle bli mindre skrymmande och tullen lägre.

Vid 1890-talets slut var pinnstolsfabrikerna många i Småland och konkurrensen stor. Pinnstolsfabriker fanns i Malmbäck, Nässjö, Vrig­stad, Tranås, Sandsjö, Vetlanda och Värnamo. Också i grannlän­derna Norge och Danmark startades stolfabriker. Där var arbetslöner­na nästan dubbelt så höga som i Sverige, varför många svenska stol­fabriksarbetare lockades dit. Om man lägger märke till fabrikernas firmanamn finner man att de äldsta kallas stolfabrik, medan de yngre kallas möbelindustri. Det ger belägg för att det var stoltillverkningen som var föregångare till och grundläggare av den svenska möbelindustrin.

NYA MODELLER

Tillverkningen bestod inte enbart av pinnstolar. Ar 1896 hade salssto­len blivit populär. Salsstolens sits bestod aven rund sarg, i vilken var lagd en fanersits som hade ett borrat hålmönster. Ryggpinnarna och stegen var svarvade. Man tillverkade också kontorsstolar, fanersoffor, pinnsoffor, fönsterbord, samt svenska och amerikanska gungstolar. Detta står att läsa i dagboken den 17 september 1896. Av affärskorrespondensen från den 16 januari och 25 februari 1896 framgår det att man förutom färdiga produkter även sålde delar, så­som polerad björksits och fanersits, till andra pinnstolsfabriker. Man kan anta att de flesta stolfabriker inte själva kunde klara tillverkningen av fanersits Den första tiden tillverkade man inte heller vid Hagafors fanersitsen själv, utan importerade den från Ryssland.

LÖNER

Lönerna var nästan uteslutande ackordslöner. Därmed skiftade lönen under en månad betydligt, men i genomsnitt uppgick en månads­lön år 1896 till 35 kr, för den arbetare som hade den största arbets­förtjänsten. Jämfört med andra industrier var detta antagligen myc­ket lågt. Enligt Smålands Allehanda från 1895 hade man nämligen på bobinfabriken i Forserum 36-40 kr i månaden, och detta ansågs av tidningen som lågt. Lönerna i Hagafors betalades heller inte ut kontant, utan istället hade man ett system med kontrabok. På fabrikskontoret fördes res­kontrabok. Där bokfördes dels arbetarnas fordran, d. v. s. lön, dels skuld till företaget för bl. a. ved och vissa hushållsvaror som Thunan­der tog hem åt arbetarna. Vad man för övrigt behövde för hushållet var man hänvisad till att köpa hos den handlare som Thunander hade avta­lat med. Det var heller inte den närmaste affären. Den låg i Svenarum, endast två kilometer från Hagafors. Nej, man var tvungen att handla hos Hammargren eller Hägg i Hook, dit det var åtta kilometer att gå. Betal­ningen hos Hägg och Hammargren sköttes alltså via fabrikskontoret, och bokfördes i kontraboken. Vissa materialkostnader fick arbetarna själva stå för. Polerarna skulle hålla sig med polervätska, för att hindra att de slösade med den. Likaså drog man av kostnaderna för lampglas och fotogen som arbetarna använde på fabriken. Måste man någon gång ha några kontanter fick man gå in på fabrikskontoret och be att få ut något av den lön man hade innestående och motivera varför. 

Vid lösöreauktioner i trakten och vid Vrigstads marknad var alla lediga. Då ville många ha ut kontanter för att kunna köpa det man kanske länge planerat. Det kunde då bli svårt för Thunander att betala ut så mycket kontanter, som det då var fråga om, det visar ett brev från den 5 augusti 1899, där Thunander skriver till sågverksägare Ek­wall i Vrigstad: ”Du får nu inte bliva otålig, om jag lägger an på Dig efter återstående 100 kr. Vi hava nu den fördömda Wrigstadmarknad i annalkande, då alla både möjliga och omöjliga penningekrav förekomma.”       

I och med att Thunander inte behövde betala ut några kontanta löner, hade han arbetarnas pengar innestående i företaget, och fick på så sätt ett större rörelsekapital. Det här systemet var antagligen inte så ovan­ligt i små bruks- och industrisamhällen på 1800-talet. Det ovanliga och anmärkningsvärda var att det kom att bestå så länge, som fram till 1907, då förändringen till kontantlön kom. Detta år hölls det första so­cialistiska föredraget i Hagafors av agitator J Persson från Västervik, som var anställd av det socialdemokratiska partidistriktet det året. Perssons uppgift var att resa omkring i hela Småland till alla platser där ännu ingen arbetarekommun bildats. Detta framgår av Smålands Folkblad den 8 april 1907. Under hela sin resa skrev Persson i Små­lands Folkblad och refererade från de platser han besökte. Denne J Persson kom alltså även till Hagafors. Eftersom här inte fanns någon lokal där man kunde hålla mötet, ställde han sig på vägen utanför fabriken och talade. Bland åhörarna som samlats fanns också fabri­kör J W Thunander. Denne blev mitt under föredraget förargad och försökte att med käpp mota bort agitatorn. Persson sa då ”jag står på allmän väg”, (men strängt taget var det inte allmän väg, utan fabrikens).

Efter föredraget följde ett par arbetare agitator Persson till järn­vägsstationen i Hok. På vägen dit berättade de om förhållandena på fabriken, och att man inte fick kontant lön, utan man var tvungen att gå den 8 kilometer långa vägen för att handla trots att det fanns affär i Svenarum. Efteråt skrev Persson om detta i Smålands Folkblad. Också Thu­nander fick höra talas om vad som stått i tidningen, och gick därför till Efraim Carlsson på Ådala, där han visste att man läste Folkbladet för att med egna ögon se vad som stod att läsa om fabriken. Härefter blev det ändring på lönesystemet; man fick kontant lön.

FACONSVARVEN OCH SLIPMASKINEN

Den första faconsvarven inköptes den 13 maj 1896 från fabrikör Malm­sten i Värnamo, vilket kan utläsas av affärsbrev. För att svarva en pinne med den nya faconsvarven behövde man bara dra i ett handtag, medan man med handsvarven var tvungen att forma pinnen med ett hand­stål. Men att man köpte en faconsvarv betydde inte att man helt över­gick till att använda faconsvarv. På inventeringslistan från den förste januari 1900 finns fortfarande 15 hand- och polersvarvar uppsatta, men endast två faconsvarvar. Utnyttjandet av faconsvarven medförde att produktionen steg betydligt, och man kunde därför minska arbetar­antalet. Innan faconsvarven kom var antalet anställda som störst, om­kring 60 stycken.

Ännu viktigare än faconsvarven var ändå slipmaskinen, som kunde skötas av en man och ersatte ett stort antal pinnpolerare. Tidigare ha­de man slipat pinnen med sandpapper medan den satt kvar i svarv­läget. Detta var ett ganska obehagligt arbete. Papperet nötte nämligen sönder arbetarnas fingertoppar och svårartade sår uppstod. För att lindra svedan, lindade de fingertopparna med trassel, som sedan dop­pades i lim och beströddes med sågspån. Efter slipningen skedde poleringen, då svarven roterade långsammare. Slipning och polering var arbete som man lät småpojkar utföra, men yngre än 14 år fick de inte vara för sådant arbete. De allra yngsta pojkarna fick stapla pinnar och utföra andra enklare arbeten.

ÄGARSKIFTE

Ar 1912 tog Hans och Tobias Thunander över företaget efter fadern Johan Wilhelm Thunander, som drog sig tillbaka efter att ha lett före­taget i närmare 50 år. Under dessa 50 år hade företaget utvecklats från att ha varit en liten verkstad med 6-8 anställda till ett starkt och konkurrenskraftigt företag med ett 40-tal anställda.

LITTERATURFÖRTECKNING

1 Smålands Folkblad 25 februari 1939: Svante Ståhl

2 Värnamo Nyheter 17 november 1956

3 Smålands Folkblad 19 oktober 1929

4 ”Pinnstolar”: Marshall Lagerqvist

5 ”Svenarum”: Albert Granmo

6 Affärskorrespondens, kassaböcker, dagböcker, werkstadsböcker, rescontraböcker, dagswerksböcker

                                                                                                            Maria Liljegren